Kreta

ja, vad säger man? Det var en jättefin ö, men vädret var väl lite sisådär. En dag låg vi på stranden. Vart och vartannat hotell och restaurang var stängt. Så det var lugnt och skönt, väldigt lite folk. Vi har varit ute och gått mycket. Men jisses vad jag tyckte det var dyrt. På en hel vecka gjorde vi slut på lika mycket pengar Bengt och jag, som vi gör hela familjen i Thailand.

Det mest minnesvärda var när vi hyrde bil och åkte ner till Zelafonossi, Kretas Maldiverna!
Och det var verkligen fint, och såååå lite folk. Där badade vi och sen skulle vi ta en annan mindre väg hem. Tjoflöjt, vilken bilresa! Den glömmer vi aldrig, nån av oss. Vägarna kringlar fram runt och upp och ner runt bergen som är tusentals meter höga. Vilka vyer! och där bor folk i små byar utspridda här och där, massor med små vita kyrkor överallt. Och vägen var så smal så smal. Gunilla satt och görhåll sig i förarsätet, och rätt vad det är säger Claes, nä nu får vi nog vända, jag kör inte längre. Andas andas säger Bengt till Claes. Som kör en liten bit till och sen byter de så Bengt kör. Och jag förmanar honom att nu håller du ögonen på vägen och tittar inte på nåt annat! Stenar hade fallit ner på vägen här och där, rediga bumlingar! Jag sitter och tänker för mig själv, är det så här det ska sluta? 'Ska jag aldrig få träffa mina barn igen? Ja, jisses vilken resa!

Den pratar vi om ofta kan jag säga. Dagen efter var det en jeeepsafari, men vi kände att vi fått vårt så det räckte!

Tjingeling!